Föreställ dig den där speciella känslan. Livet när det är som bäst. Mörheten efter en dag till fots i naturen. Skogen som släpper tankarna fria. En lång tur på vattnet. Känslan när det till sist nappar. Hungern inför en utmaning. Ljudet av den perfekta träffen från första tee. Dammet efter en träffad lerduva. Glädjen efter en väl utförd jaktdag. Välbefinnandet efter en kulinarisk fullträff. Eller lugnet efter ett intensivt yogapass. Och inte minst känslan när huvudet till sist landar på kudden. Stillhet, tystnad, närvaro. Att finnas till. Bara du själv eller tillsammans med de du älskar. En känsla att komma tillbaka till, igen och igen.
På 1760-talet uppfördes Adelsnäs gamla herrgård på halvön i Bysjön. 1900 flyttades byggnaden över sjön och byggdes upp igen, som trädgårdsmästarskola. Där blomstrade verksamheten fram till 1950 då skolan lades ner.
Sju år senare stod de första nio hålen på Åtvidabergs golfbana färdiga och den gamla skolbyggnaden öppnades upp som hotell, då kallat Trädgårdshotellet. Sedan dess har hotellet genomgått flera renoveringar där den största förvandlingen resulterade i det nuvarande Villa Baro som stod klart år 2020. Då invigdes även den nya flygeln som rymmer allt från hotellrum och lounge till yoga- och jaktrum. Här möts historia och nutid i ett och samma besöksmål – en speciell plats som rymmer oändligt med upplevelser.
Johan Adelswärd berättar: – "Jag minns att det i rustkammaren på Adelsnäs stod en bag med golfklubbor som pappa berättade att de äldre hade tillhört min farfar Theodor och de modernare varit farbror Göstas som han spelade med under sin studietid i Uppsala." Johan är son till Eric Adelswärd som var den person som lät uppföra Åtvidabergs golfbana 1954 med de tre första hålen. År 1959 stod nio hålsbanan klar och invigdes av Prins Bertil. När banan skulle uppföras var det inte bara Eric som var entusiastisk och involverad utan även Johnnie Stark. Han kom från Linköpings Golfklubb till Åtvidaberg och kom att bli Åtvidaberg Golfklubbs förste pro. En god hjälp för dessa första entusiaster var Gunnar Ericsson, VD för Facit som, tillsammans med Eric Adelswärd, var de ekonomiska garanterna för banan och klubben. Banans arkitekt var Douggie Brasier, självklart en mycket viktig person i formgivningen av golfbanan, och det är tack vare honom som vi idag kan njuta av vår vackra parkbana. Något dessa män hade gemensamt var att de brann för golfen och ville ge fler personer möjligheten att utöva sporten. Eric menade att golfen gav en bra möjlighet till att skapa nya kontakter och vänskaper: – "…då man under några timmar kan få möjlighet att träffa någon ny person och samtligt utöva en aktivitet som man gillar." Johan drog sig till minnes en tanke han hade där i Rustkammaren på Adelsnäs: – "Jag undrade hur man använde dessa konstiga instrument?" Han påminner om det Winston Churchill en gång sa: – "Silly rules, impossible tools."
Anna Sparre var född Adelswärd och kom att bli den första personen att driva hotell på Åtvidabergs golfbana. Hon var nyskild och hade flyttat till Åtvidaberg 1958. Anna behövde någonstans att bo – och säkert också något att göra. Den gamla Trädgårdsskolan hade just lagts ner och kvar stod ett hus som inte längre användes. En golfbana med 9 hål som hade invigts 1957. Och nu uppstod tanken att det gamla skolhuset kunde användas för golfgäster som ville ha självhushåll. Små lägenheter – två rum med pentry och bad läts byggas. Anna Sparre inredde personligt och modernt – bland annat med möbler från vinden på Adelsnäs. Idén med självhushåll visade sig inte bli långvarig. Gästerna ville ha både frukost och middag – lunchen kunde man äta på golfklubben. Så Anna Sparre blev nu hotellföreståndare på Golfhotellet som det då kallades. Hon skötte hotellet som om vore det hennes eget hem. ”Mina dagar var välfyllda. Jag gick upp tidigt och såg till att huset kom igång. Lade mig aldrig förrän sista gästerna gått i säng. Då öppnade jag alla fönster, snyggade till och dukade till frukost. På morgonen, när alla hunnit ut på banan, körde jag ner till Åtvidaberg och handlade.” – Skriver Anna Sparre själv i sin bok Alla mina hem. Anna drev hotellet fram till 1970.
Under 30 år, 1972 till 2002 drev Lars ”Pluto” och Gabrielle ”Gabban” Johannisson Trägårdshotellet. Pluto hade en stor passion för mat och den gastronomiska upplevelsen. I kombination med Gabbans engagemang för mycket god service lyckades de sätta hotellet på Sveriges hotellkarta. Pluto höll hårt på att det serverades en fast meny och middagen serverades alltid kl. 19.30, sharp! Det gällde för gästerna att komma i tid, annars kunde Pluto säga till gästerna på skarpen. Man åt ock drack det som serverades från köket och den välfyllda vinkällaren. Inga problem, mat och dryck höll alltid högsta kvalité. Att bli tillsagd av Pluto var inget större problem i relationen till gästen, eftersom Gabbans vänliga sätt och höga servicenivå balanserade upplevelsen. Innan middagen serverades drink i salongen med snittar som dukades upp på det runda bordet i vardagsrummet som andades Bruno Mathsson, Svenskt Tenn och Laura Ashley med en doft av rök från den öppna spisen. Gabban säger att det gjorde att gästerna kom nära varandra. Det var inte ovanligt att nya kontakter togs och vänskaper grundades där och då. Pluto var också mån om att utbilda nya unga kokar och vi är på Villa Baro glada och stolta över att två av Plutos adepter nu jobbar i vårt kök och vår matsal som fullärda köksmästare och restaurangchef, på så sätt förs traditionen vidare som Pluto och Gabban skapade. Under 1980-talet kom hotellet med i Relais & Châteaux, ett internationellt nätverk av högklassiga hotell. Relais & Châteaux hade då tre kategorier: grön, röd och gul och hotellet tillhörde den gröna kategorin. Gabban menar på ett skämtsamt sätt att ”vi skulle vara bäst av de sämsta”, vilket kom att bli ett vinnande koncept då de fick många internationella gäster som antagligen inte hade hittat hit till Åtvidaberg, golfbanan och Trädgårdshotellet annars.
I Villa Baros reception finns en stor öppen spis inramad av ett unikt konstverk. Det är en avgjutning av modellen till den front i gjutjärn som Anna Petrus gjorde till spisen i röksalongen i första klass på ett alldeles speciellt fartyg, nämligen M/S Kungsholm, Svenska Amerika Liniens fantastiska passagerarfartyg. Kungsholm inreddes av den tidens absolut främsta svenska konstnärer – förutom Anna Petrus också till exempel Carl Malmsten, Märta Måås-Fjetterström och Isaac Grünewald. Fartyget gjorde stor succé bland celebriteter som Greta Garbo och bland konstkännare. Men Kungsholm seglade bara fram och tillbaka över Atlanten i tio år. Sedan utbröt andra världskriget och Kungsholm beslagstogs av och såldes sedan till den amerikanska regeringen, gjordes om till trupptransportfartyg och all inredning slängdes. Ingenting av den fantastiska interiören bevarades. Anna Petrus född Petersson 1886 var en pionjär inom svensk industridesign. På senare år erkänd som en av den tidens främsta kvinnliga konstnärer. Efter en brand i hennes ateljé 1920 som förstörde väldigt många av hennes verk som var färdigställda inför en utställning så beslutade hon sig för att resa till Italien och Nordafrika för att finna ny inspiration. Några av hennes mer kända skulpturer går fortfarande att köpa på Svenskt Tenn, bland annat lejon i flera utformningar. Det är inte helt osannolikt att inspirationen kom från hennes resa till Nordafrika. Då Anna valde att börja arbeta med tenn blev kopplingen till Svenskt Tenn självklar och en mångårig samarbetsperiod med grundaren Estrid Ericson utvecklades. Man kan se mer av Anna Petrus verk på Nationalmuseum i Stockholm. Anna hade även Östergötlandsanknytning då hennes mamma var född och uppvuxen på Stensnäs i Uknadalen. Läs gärna mer om Anna Petrus på www.annapetrus.se.
Känslan är att Åtvidaberg har allt, med lika nära till storstad som till kust. Å ena sidan bara tre mil till Linköping, å andra sidan naturen med sina eklandskap, sjöar och djupa skogar. Orten har en stolt historia som bruks- och industrisamhälle. Och även den idrottsintresserade kan få sitt – intill Adelswärdska villan ligger anrika Kopparvallen, Åtvidaberg FF:s hemmaarena. Här ryms både laganda och känslor, precis som på Villa Baro.